Som medlem i redaktionen för en poesitidskrift finns det anledning att återkomma till en viss fundering. Hur definierar man poesi? Eller med andra ord: var går gränsen mellan det som är poesi och det som inte är det? En kulturfestival jag en gång medverkade i hade temat Everything is poetry, baby. Det är ju en pragmatisk inställning för en evenemangsarrangör, kanske sympatisk också, beroende på vad man lägger i ordet baby. Historiskt sett är påståendet nonsens. Före modernismens genombrott krävdes två ting av poesin, som Staffan Bergsten skriver i Den svenska poesins historia: rim och reson. Rim, bokstavligen, och reson i form av ett omedelbart begripligt idéinnehåll. Den föreställningen lever kvar: be vem som helst att ge exempel på en dikt så får du snarare höra några rader ur ”Tomten” än ett utdrag ur Eva Kristina Olssons Mirjams resa hennes klännings isstavs larv. Och i någon mån är traditionen ännu produktiv, åtminstone som en fond till den gränsuppluckring som lite paradoxalt har fått agera definition åt poesin i snart hundra år.

Rörigt, tycker nog gemene man, som hellre plockar upp en roman i stället. I den mån gemene man nu läser alls. I romanen vet man vad man får. Att läsa samtida poesi är som att frivilligt gå in i ett mörkt rum och treva sig ut. Tänk om fler ville upptäcka nöjet i det. Själv finner jag därvid en särskild trygghet hos några poeter som liksom ställer upp räcken i dunklet, som synliggör en sorts inre gränser i språket.

I Lotta Lotass senaste bok Rubicon / Issos / Troja vrids kontrasten upp till max, så att svenskans fonetik, grammatik och semantik träder fram så skarpt åtskilda att det nästan går att ta i dem. Texten skildrar avgörande ögonblick i historien (så laddas orden med innebörd) med hjälp av formelartade ordställningar som upprepas (så accentueras grammatiken) och assonanser och vokalharmoni (det är fonetiken).

Skeppen stävar över havet, stävar över det vida fältet.
Brottsjöar bryter.
Ljuset speglas.
Rummet fylls av landskap, fylls av slätter, fylls av de fält där slagen ägt rum, äger rum, där slagen skall äga rum […]

Så pågår texten, och som läsare kan jag välja att stödja mig på ljuden, hålla tag i de vassa konsonanterna och glida på de långa vokalerna, eller jag kan kliva stadigt på subjekt och predikat, subjekt och predikat, eller ledas av den skallande rösten som berättar om en ödesmättad sekund, utdragen till trettio sidors evighet. Läser jag uppmärksamt kan jag göra alla tre på samma gång.

En annan som ger läsaren något att hålla i är enstöringen och norrbottenspoeten Verner Boström, vars 249 egenpublicerade dikter återfinns i boken Länder: samlade dikter 1965–1972. Även här kämpar syntax, ljud och mening, men snarare som fiender än allierade. Dikterna heter saker som ”Prägel i tiden”, ”I tiden lyser tid” och ”Tiden plägar lyser” och tycks vilja utsäga något om ja, tiden. Och att det lyser. Allt på ett slags klumpigt myndighets- eller bibelspråk, där gehör för tider råder och det susar i månget vindar. Man anar att poeten ringar in ett viktigt budskap, men ju längre fram man kommer i boken, desto mindre meningsfulla blir utsagorna, och orden, som dittills aktivt sugit upp och förmedlat världens betydelser, verkar hängas upp att soltorka på grammatikens byggställning. Där skrumpnar de till blotta skal:

I tidernas tider lyst i tiden
Och i tider och tiden lyser
I tiden och åren lyser tiden
I tider och tiden lyster tider

Dessa ord är inte lönt att tolka. Men vilken angenäm syrlighet de får: smaka på de vassa i- och y-ljuden!

Det här är en sorts poesi som brukar anses svår. Den saknar ju rim och reson. Men för ovana poesiläsare tror jag att det inte är så dumt att börja här, med dikt som tydligt avgränsar språkets olika funktioner, och på så sätt illustrerar vad språket är mäktigt att göra. Om något särskiljer poesin från prosan så är det väl just detta: den rycker i språkets minsta beståndsdelar och tvingar dem att visa vad de går för. Det är egentligen en läsartjänst.

Ett sista, mer konkret exempel på poetisk gränsdragning kan hämtas från Peter Thörnebys lilla bok Area. Den samlar några korta diktsviter som kanske kan läsas som beskrivningar av konstverk, eller av någon form av konstnärligt rum. Dikten ”Ateljéns funktion” är tryckt på ett större, utvikbart blad i bokens mitt. En heldragen linje ramar in texten i en rektangel. Rakt genom rektangeln – och texten – skär ett våldsamt lodrätt streck: vecket i arket. Inget i trycksvärtan förråder en gräns, vilket för läsaren bara gör den mer påtaglig (det går att känna den med fingret): orden på ömse sidor vecket står som på var sin sida om en mur, ropande utan att höra varandra. Det enda ord som överträder gränsen är ”fördelningssystem”. Vad kan det betyda?

Publicerad i Tidskriftsverkstans magasin 2025, tema ”gränser”.