Det var aldrig en given sak att Göran Schildt, författarsonen och studenten i konsthistoria, skulle bli transportchef i finska armén. Han som alltid avvisat inkrökt patriotism, som skytt alla kotterier och vänt blicken mot den sydländska friheten – nyss satt han med vännen Georg Henrik von Wright framför templen i Paestum och svor att ”bli grek”. Att förädla kropp och intellekt, låta sig berusas av livet, konsten och det vinröda havet. Men det finns perioder i världshistorien då tidsandan kuvar den starkaste, och nu ligger han där, under brinnande vinterkrig, i konvalescens från en rysk kula i scrotum. Återhämtningen underlättas av att hans mor ger huvudmassage och högläser Proust vid sängkanten. Göran beslutar där och då att om han överlever – då ska han köpa en båt och segla på Medelhavet. Och han överlever. När kriget lagt sig köper han ketchen Daphne. År 1948 ringlar sig han och hustrun Mona via Frankrikes kanaler till Rapallo i norra Italien. Thalatta, thalatta! Havet, havet! Grek ska han förvisso nästan bli – han skaffar omsider ett hus på ön Leros – men först halkar han in på en framgångsrik bana som reseskildrare. I böcker med titlar som I Odysseus kölvatten och Ikaros hav blandas segelstrapatser med konsthistoriska reflektioner – resorna går till platser som Epidauros, Knossos, Troja – och möten med lokalbefolkningen. Här möter Schildt den livsälskande medelhavsmänniskan i hennes moderna såväl som antika gestalt. Var och varannan ankarplats liknar Nausikaas strand, och om där ligger en enkel bondby så befolkas den av människor som inte sett en utlänning sedan kriget och uppsluppna bjuder på fikon, vin och folkdans. Efter några somrar i homeriskt vatten blir det emellertid dags att låta världen expandera, och vintern 1954/55 seglar Daphne vidare söderut. Via Cypern och Libanon når hon Alexandrias hamn. Resan uppför Nilen rapporteras löpande i Svenska Dagbladet och året efter utges den som bok med titeln Solbåten.

*

I mars 1937 är Francis Balodis femtiofyra år och har ännu aldrig besökt Egypten. Han har studerat egyptisk historia sedan ungdomen, disputerat på en avhandling om egyptiska dvärggudar och i över tjugo år försörjt sig som professor i orientalisk arkeologi, men först ett par år innan det krig som skulle frånta hans älskade Lettland dess självständighet – vunnen under det förra – är tiden kommen att se med egna ögon vad han ägnat sitt vuxna liv åt. Nationernas förbunds kulturminnesutskott ordnar internationell konferens i Kairo. Riksantikvarie Balodis med hustru samt historiska museets direktör utgör den lettiska delegationen. De lämnar Riga en vacker vinterdag. I ett lika snöigt Warszawa rusar människor i pälsar på gatorna, där hörs skridskoåkande barns glada röster och resesällskapet beundrar polackernas ”raska fart och muntra blickar” trots kylan. I Ungern blommar redan körsbärsträden och i Vardarflodens vilda vågor på Balkan syns ”lergult vatten mättat med blodet av stupade serbiska frihetskämpar”. I Aten åker kapporna av och letterna bedåras av marmor och citronlundar tillika; i den bysantinska katedralen inger oljelampornas mystiska dunkel en lust att tacka Skaparen för all skönhet i världen. De tar avsked från Europa på ett kombinerat passagerar- och lastfartyg; det är storm, och under hela överfarten är det knappt de tror sig få leva en minut till. Den femte mars ankommer de Alexandria. I Egypten är allt annorlunda.¹ I Egypten bränner solen outhärdligt och det förefaller Balodis ”som om den äkta lyckan och levnadsglädjen icke kunde trivas” i hettan. I Kairo möts han av en sandstorm och det knastrar mellan tänderna. Vad hjälper det att äntligen få skåda pyramiderna när döden just flåsat en i ansiktet? I Giza kommer letterna (alla tre) att genast tänka på gröna ängar, dungar, åar och bäckar, på tallskogar och harspår i snön, på sitt ”oändligt älskade hemland” som är ”tusen gånger vackrare än världens alla underverk”. Lettland!

*

Daphnes resa på Nilen – från inseglingen i Alexandria upp till Wadi Halfa vid den andra katarakten och tillbaka via Port Said – mätte 3 620 km och tog fyra månader i anspråk. Lägg därtill att det omedelbart föregående halvåret tillbringats i närkamp med Egeiska havets nordanvindar. Makarna Schildt är inte på chartertur. Längre fram i mars hade Mona angelägenheter i Sverige, men ännu vid återkomsten till Luxor finns tid att anslå tio dagar för närmare bekantskap med minnesmärkena – de hann bara nio på uppresan. Här mäts tiden i dagar, helst veckor, inte timmar. Det är i Luxor som andra turister för första gången gör väsen av sig i Solbåten. Det är högsäsong. Att Göran är ensam vid det stora templet en fredag vid middagstid (turisterna hade gått på lunch) kanske svindlar en aning, men med femtiotalets mått finns här ”horder ” av ”halvgamla franska damer”, ”vilsna amerikaner med filmkameror” och andra som med likriktad effektivitet betar av ”allt” på en helg. Fyra år senare, 1959, ska Schildt göra ett återbesök i Egypten för Svenska Dagbladets räkning. Den gången skickas han på sällskapsresa. Allt klaffar enligt minutperfekt schema och uttråkad dagdrömmer han om de mödor det en gång kostade honom att med otymplig kölbåt krångla sig uppför Nilen för ynnesten att stå ”skygg och bortkommen” inför monumenten. Slussad mellan sensationella sevärdheter iakttar han (en ironisk tröst) hur de gamla egyptiernas magiska tänkande lever vidare hos den moderna turisten: egyptierna trodde att det gav makt över något att känna dess namn; hans reseguide förevisade nu ändlösa pärlband av sevärdheter och ”så snart ett namn och eventuellt ett årtal blivit nämnt inför ett monument kunde man trygg gå vidare till nästa”. Själen ryser, men en flyktväg uppenbarar sig: vid stranden ligger en flodbåt som tar honom till Assuan på tre dygn istället för tre timmar! En sann turist jäktar inte. Schildts första resebok Önskeresan är späckad med iakttagelser om den moderna turismens väsen. Förundrad betraktar han köer av leende par, som med sina kameror strömmar förbi vid de mest pittoreska vyerna. Så fort de har tagit sin bild släntrar de likgiltigt undan. De verkar resa för att ”plocka känslor som likt mogna frukter hänger på träden”, vilka sedan placeras i fotoalbum, i tryggt förvar och på behörigt avstånd från personligheten. Men lösryckta ur ett sammanhang är känslor och upplevelser ingenting. Det är Schildts stora knäckfråga och hans ideal är här som alltid greken. De gamla grekerna stod aldrig utanför livet. För dem fanns bara här och nu. Olympiska idrottssegrar gällde bara det aktuella tillfället – man förde inga rekord. Tempel och statyer restes för stundens behov och från den verkliga storhetstiden, innan 450 f.Kr., har det mesta vittrat bort; alltings mening fann man i ”sina förgängliga kroppars och sina karaktärers harmoniska utveckling ”. Så olikt den moderna västerlänningen, som offrat alla andliga värden i framstegets och bekvämlighetens namn! Vi har vant oss att betrakta oss själva utifrån, liksom svävande i en tänkt evighet, och glömt hur det är att leva involverat och engagerat som grekerna. Den motsättningen är centrum i Schildts filosofi. Men han har funnit den på europeisk mark. I Egypten är allt annorlunda.

*

De är slöa, egyptierna. Balodis ser människor famla runt i ”hjälplöshet och obegriplig dvala”. Bönderna arbetar för överlevnaden, men utan synbar glädje eller ambition. Vid ankomsten till Alexandria sågs stora flockar gäss och svanar flyga norrut ”mot lyckligare nejder” (Lettland kantänka) och ”sävliga streta oxarna framför plogen”. I detta klimat krävs en omåttlig ansträngning för att alls resa sig ur sömnen. Man ser dock fröet till Egyptens återuppvaknande. Såsom landets forna storhet sviktade under utländsk dominans – hyksos, nubier och perser – men reste sig igen, så ska dagens Egypten komma på benen under kung Fuad. (Död och ersatt av Farouk ett år innan Balodis besök, men det kanske inte är så noga.) Premiärminister Mustafa an-Nahhas Pascha gästar den bankett som avslutar arkeologernas konferens och hans ögon lyser klara av iver, en hederlig och handlingskraftig man. Engelsmännen är avsatta, nybyggda broar, museer och palats imponerar på besökaren och på huvudstadens gator förmärks en ungdomlig energi, uppenbarligen väckt av ”lidelsefull patriotism”. Studenter och andra nationalister demonstrerar i Kairo till stöd för den nya regeringen. Hemkommen efter resan får Balodis tid att reflektera. ”Jag vet inte vad det är”, skriver han, men trots ynnesten att få studera och beundra de antika monumenten så kände han ofta en önskan att så snart som möjligt se ett annat land ”för att förjaga de dystra intrycken av östern” och upplivas av en gladare miljö. Känslan bara växte under vägen hem, i Rom, Venedig, Prag. Och hemma. Det må finnas vackra vyer i alla länder, man kan lära sig må bra överallt, men ett fritt hemland med ett enat folk är människans största lycka, filosoferar han. Och i Lettland är allting annorlunda än i det sorgliga, arbetstyngda, fjärran Egypten.

*

Det är som sagt helt olämpligt att segla på Nilen i kölbåt. Många båttyper har flutit på dess vatten genom årtusendena, från de gammalegyptiska med så kallat ”svävande för- och akterskepp” till moderna aiasor, felluker och dahabior – de har alla gemensamt att de byggts med hänsyn till flodens specifika förhållanden. Nilens botten är nämligen full av vandrande sandbankar och grund som tvingar skepparna på även en flatbottnad båt att ständigt loda. För att undvika magplask i terminologin ska jag avstå från närmare beskrivning, men låt det lite så i allmänhet vara sagt att Daphnes resa blir ett byngligt lirkande som bjuder på många grundstötningar, gippfaror (läser jag innantill) och hål i skrovet. En motiverad seglare låter sig förstås inte nedslås av det, och ägnar hellre vaknätter åt länsning än att glida fram försiktigt. Mona är måttligt road. Några som kan unna sig mer humor är de tillfälliga ombordgästerna Alvar och Elissa Aalto. Arkitekterna hade haft affärer i Bagdad och det är ju bara en flygresa från Luxor, så får de alla fira jul ihop, för ankar nedanför hotell Winter Palace. På själva julafton blir Göran upplivad och drar på sig ”en magnifik arabisk schejkkostym” medan Mona kämpar med maten i kabyssen och Alvar improviserar en dikt som inte här ska citeras. (Kanske är det detta Egyptenbesök som ligger bakom en annan anekdot. Det berättas att Aalto under en middagsbjudning i Finland ”på småtimmarna kom ut från toaletten med sin manliga stolthet hängande ur gylfen för att skrämma de utländska ambassadörsfruarna”, och Schildt, som återger händelsen i memoarerna Tvivlets gåva, förtydligar att tilltaget var ”direkt inspirerat av de egyptiska tempelreliefer där vi ser farao Ramses II med sin ståtliga lem salutera guden Amon Ra”.) Tredje man på båten är Idris, en tjugoettårig nubier. Hans roll är mer uppenbart praktisk. I Kairo kliver han på, städslad i första hand som tolk, men lika pigg på att vira linor och mäta loddjup – en driven ung man, full av tillförsikt, och just den länk till det riktiga Egypten som behövs för att makarna Schildt inte helt ska tappa verklighetsanknytningen. Det vore inte deras fel; kontrasten är bara så stor. De har sett fattiga i Grekland men inte detta. Var de än går i land rusar mängder av nödställda efter dem och ropar ”backschisch! backschisch!” – allmosa. I en by tas de emot av en byhövding som stolt visar upp sin dyraste klenod: en telefon som saknar trådar. ”Den är min förbindelse med regeringen och guvernören. Jag brukar rapportera vad som händer här i byn och vad folket gör…” Andra förlitar sig inte på sådan magi utan ser sin chans att genom Göran uppmärksamma makten på lokala missförhållanden. Skolläraren i El Quseir spaltar upp vad byn behöver: en större skola, en bilväg så att läkare kan ta sig dit, rent vatten, stenvallar mot Nilen, mera åkerjord … Nu är det ju nya tider och allt ska bli bättre! För bara två år sedan, i juli 1952, störtades kung Farouk av militären under ledning av Gamal Abdel Nasser. Republik har införts, jordreformer ska jämna ut orättvisorna, man lovar satsningar på industrier och infrastruktur – Egypten ska bli ett modernt land. Schildt hyser försiktigt tvivel: egyptierna sneglar på väst och tror det räcker att ha samma maskiner för att komma ikapp, men ”mentaliteten, årtusendenas kamp för att behärska verkligheten” vet de inget om. Ännu återstår i vilket fall det mesta att bevisa, och avståndet mellan Daphnes besättning och vanligt folk är milsvitt. Idris hävdar vid behov (långsamma slussköer och sådant) att Göran är minister, vilket ju strängt taget är lögn, men i sammanhanget en närmast akademisk skillnad. Tack vare ett rekommendationsbrev av en näringslivsbekant är Schildt på god fot med en hög general, som skänker honom hemliga militärkartor och ser till att poliseskort möter vid varje angöringsplats. Det är också en användbar förbindelse när man vill se gravar som är stängda för allmänheten. Men det är inte myndigheternas gunst som ger Göran och Mona ”turen” att träffa en berömd arkeolog ”i hans trivsamma tjänstebostad”; inte heller när den engelske driftledaren för en bomullsfabrik bjuder in dem till sin moderna villa med nilutsikt, för lättnaden att ”få tala med européer på europeiskt sätt”; och det är inte kontakter som får en italiensk diplomatfamilj att ropa in dem på middag när Daphne seglar förbi deras villa, byggd på en ö mitt i floden och ”halvt dold under blommande rosor”. Nej, det är helt enkelt världen som ännu inte avkoloniserats, än mindre blivit global. Inte riktigt än. Fortfarande finns ett outtalat band mellan alla västerlänningar som möts i Afrika, något av Doctor Livingstone, I presume. Genom bomullspatronen lär de känna en annan av koncernens chefer, Mr Harder. Denne är som hämtad ur en novell av W. Somerset Maugham: en utsökt artig ungkarl i en ”linoleumdoftande direktörsbostad” i en småstad utan andra européer, med lika delar uppdämt socialt behov och fördärvad moral. Han visar med glädje paret Schildt traktens koptiska kyrka och bjuder dem på kvällen att umgås över en grogg. Nästa dag besöker de fabriken: i torkrum, packrum och sorteringshallar springer halvnakna män och barn runt i dammet, bärande på tunga korgar och balar under ständig tukt av courbaschen, den vinande piskan. ”Det mest skrämmande av det hela var att man inte skämdes över att visa oss förhållandena, utan tvärtom var stolt över dem” skriver Schildt, och Mr Harders försäkran att förmännen inte slår arbetarna utan ”klatschar bara för att hålla dem pigga och vakna” är knappast helt lugnande. Hans egen främsta oro gäller att lyckas få pengarna ut ur landet medan det ännu går. Européernas tid i Egypten rinner ut. Nästa år ska Nasser nationalisera Suezkanalen.

*

När Francis Balodis föddes 1882 var det i ett Lettland som ännu inte fanns, och faktiskt aldrig funnits. Det som funnits genom seklerna var några olika regioner under växlande överhöghet, innan Ryssland grabbade åt sig hela Baltikum på sjuttonhundratalet. När Balodis ligger vid universitetet i Dorpat är det alltså som tsarens undersåte, men den nymornade nationalkänslan pyr. Han håller själv gärna fosterländska tal inför kamraterna. Men karriär är karriär, han avslutar sina studier i det akademiskt mer gynnsamma Moskva och disputerar på nämnda egyptiska dvärggudar. Lettland gör sig självständigt 1918; först sex år senare lyckas Balodis ta sig dit och börja verka i sitt eget land. 1940 ockuperas det åter av ryssen och Balodis flyr till Stockholm. Duktig som han är på att knyta kontakter etablerar han sig snart som ett namn inom svenska fackkretsar, och även för allmänheten, genom föreläsningar om Egypten på Stockholms högskola. Han ger också ut en bok i svenskt original, med titeln Egypten: pyramidernas och mysteriernas land. Den är läsvärd – full av inlevelse, lärd och väldisponerad, och det framgår naturligtvis tydligt att han varit i Egypten. Han ger också ut sina memoarer, Våld och frihet. I dem framgår inte att han varit i Egypten. Inte mycket får man veta alls om hans person, om man nu önskade det. Bara en uppmärksam läsare noterar att han åtminstone vid ett tillfälle haft en fru. Här handlar det om viktigare saker än vad han vigt sitt liv åt, och att han nämner en bok han ska ha skrivit om egyptisk konsthistoria är bara för att den drabbats av den ryska censuren. Det är sådana otidigheter som han verkligen vill berätta om – ett yrkesliv i vetenskapen väger lätt när allt ska summeras och arvfienden tornar upp sig i minnet. Han minns ryssarnas misstänksamhet, deras vidskeplighet, han minns orättvisa tillsättningar av tjänstemän. En rysk snapsvisa får också rum, återberättad och förklarad i detalj, som om det rörde sig om en tråkig men i sammanhanget viktig bit lagstiftning. Nåja, han var själv nykterist. Och med tanke på att ”eurasiska horder” nyligen vällt in i hans land får man ursäkta en viss slagsida.

*

I Egypten möter Göran Schildt Tusen och en natts människor. Det är hans uttryck. Referenserna till Tusen och en natt står så tätt att man nästan kan tro han baserar sig på fördomar – mycket tråkigt, men låt mig förbigå detta och bara säga något om hans intryck av muhammedanerna. Det första mötet sker redan i Libanon och personen i fråga är ”en liten man som hette Mustafa”, som sköter en båt åt en egyptisk prins. Mustafa är: klädd i turban och kaftan, endast arabisktalande, bedjande mot Mecka, alltid värdigt uppträdande, upptagen med sömnad på ”ett mystiskt handarbete” (i skräddarställning) och inte minst: ingen verklig sjöman, trots sitt yrke. Beordrad att segla sin herres båt till Beirut drog han en suck och drev sju dygn för storm på öppet hav, hukad i kajutan i väntan på den allsmäktiges dom. När vinden mojnat och han vågade sig upp fann han sin fromhet belönad med ett mirakel: båten låg just i hamnens inlopp. Muslimens självbehärskning och underkastelse är sympatisk och många gånger praktisk, men utan västerlänningens nedärvda beslutsamhet och känsla för personligt ansvar – utan Ikaros övermod – blir han ingen god seglare. Säger Schildt. Men han tillägger: likafullt är muslimen en individ, en individ genom vars upplevelser världen blir till, i all sin fantastiska rikedom. När Schildt säger individ är det högsta beröm. Häri mötas väst och öst. Men likheten är ytlig, nota bene, vilket sagorna åskådliggör. Den västerländska romanhjälten, individen par excellence från Odysseus till kapten Nemo, drivs av personliga egenskaper som tapperhet och geni. För den orientaliske hjälten (Aladdin) räcker det att finna den magiska lampan, som lika gott hade tjänat vem som helst, och allt som beror av individen är hur väl han vet att förvalta Guds nådegåva. Denna jämlikhet under himlen är att tacka för den harmoni som Schildt ser överallt i det egyptiska samhället: rik eller fattig har man fått sin ställning av Honom, lika lätt kan Han stjälpa allt på ända, och någon grogrund för sociala konflikter finns därför inte. (Man kan fråga sig hur detta går ihop med Daphnes ständiga behov av polisbeskydd och det faktum att landet just genomgått en militärrevolution. Men det ska vi inte göra.) Schildts poäng är denna: även om österlandets magi är någonting annat än grekernas livsvilja, så är den också en form av andlig rikedom. Men egyptiernas andliga rikedom är på väg att ge vika för västerländsk tomhet. Modernisering och befolkningstillväxt tvingar dem att ”antingen förkvävas under den vildvuxna industrialismens mardröm eller på allvar engagera sig i samhällsfrågorna” – det senare trots deras sega fatalism – och västerländskt bistånd riskerar att ”resultera i att vi ersätter deras materiella nöd med vår egen andliga”. Vi. Man kan fråga sig vem som har agens här. Och därvid finna rätt bra drag i herr Nasser, inte minst i hans dammbygge. Sedan forntiden hade livet i Egypten reglerats av Nilens årliga översvämningar, men den växande moderna befolkningen har nya behov, och i floden finns en enorm resurs att utnyttja för såväl strömförsörjning som kontrollerad konstbevattning. Kring sekelskiftet 1900 hade engelsmännen byggt en damm vid Assuan nära gränsen till Sudan, men denna befanns av den nya regeringen otillräcklig. Under jämnt hela sextiotalet pågår arbetet med en ny och större damm – världens dittills största – några kilometer uppströms. När Daphne når trakten är bygget ännu bara i projekteringsstadiet, men i Nubien är livet redan på upphällningen. Området söder om dammen kommer obönhörligen att begravas under den så kallade Nassersjön (i storlek med Vänern). Människorna i den karga, steniga terrängen lever på nåder. Intrycket förstärks av att Nubien av ålder är en glesare befolkad och delvis självstyrande region, ”ett ofrivilligt natur- och samhällsreservat, bortglömt av myndigheterna och oåtkomligt för turisterna” och tydligen så fredligt att ingen polis behövs. Men nu bryr man sig inte ens om att reparera sina hus, för snart ska byarna evakueras. Det är en mänsklig katastrof av ofantliga proportioner och kanske hade Schildt ägnat fler ord åt sin medkänsla med folket om han inte distraherats av den konsthistoriska förlust som också förestår. Oräkneliga fornminnen kommer att hamna under vattnet och det arkeologiska världssamfundet jobbar febrilt med att rädda det som räddas kan. Störst och viktigast är klipptemplet i Abu Simbel, byggt av Ramses II, där bland annat den berömda reliefen över slaget vid Kadesh finns. (1954 vet man det inte än, men på sextiotalet kommer hela Abu Simbel att flyttas – en bedrift väl så storslagen som dammbygget – och Göran Schildt kommenterar då saken indignerat i SvD: ur sitt sammanhang blir templen bara kitsch. Några år senare ställd inför fullbordat faktum är han likgiltig, men ganska imponerad av tekniken.) Men Nubiens folk bor ju inte i klipptempel och är därför av mindre intresse för omvärldens uppmärksamhet; dock inte för Schildts. Nubiernas hus är nämligen ”närmare besläktade med gammalegyptisk byggnadskonst än de arabiskt influerade byarna” längre norrut, ja ”underverk”, och det är ”inte enbart eller ens i främsta rummet humanitära skäl som gör att nubierna borde vederfaras ett bättre öde”, utan arkitektoniska. I Nubien uppstod under nittonhundra-talets första hälft en sorts folkarkitektur i mötet mellan den traditionella byggnadskonsten och förnäma europeiska stilar. Redan vid bygget av den första Assuandammen tvingades många nubier på flykt och hamnade som tjänare åt rika västerlänningar i Kairo och Alexandria. Hemvändare som ville ”demonstrera sitt världsmannaskap” efterhärmade nu på hemorten, så som omständigheterna tillät, detaljer från de lyxhotell och privatpalats de sett. Kolonner knådades för hand och uddaporslin dekorerade fasaderna. Göran och Mona hinner besöka några hus innan de alla dränks. Med charm och övertalning får de tillträde till en gift flickas kammare: rummet är ”från golv till tak uppfyllt av tusen olika föremål […] bastmattor […] upp och nedvända kaffekoppar […] röda patronhylsor […] karameller […] gamla konservburkar […] och mitt på fondväggen tronade en djupt dekolleterad amerikansk pinuppa i konstrik inramning av femtio urklippta framsidor från Navy Cut cigarrettpaket”. Stort imponerade och för äran att bidra till prakten skänker de byfolket ett nummer av Vecko-Journalen. Men allt det där är borta nu, bortsopat av Mammon snarare än Allah.

*

Faraonernas Egypten varade i gott och väl 2 500 år, eller mer, beroende på hur man räknar. På en tidslinje är det kortare avstånd mellan oss och Kleopatra än från Kleopatra till pyramiderna. Att en och samma kultur kunde leva så länge är förvisso skäl nog för Balodis ord ”mysteriernas land”. Men även om mycket var sig likt under all denna tid finns också avgörande brott i historien. Det avslöjar redan en hastig blick på den vedertagna periodindelningen: gamla riket, första intermediet, mellersta riket, andra intermediet, nya riket, tredje intermediet … uppenbarligen är vissa tider mindre framstående än andra, väntetider mellan de egentliga ”rikena” då kulturen på riktigt blomstrade och gick framåt. Men intermedierna är inga händelselösa tider, tvärtom: de är perioder av politisk turbulens, både inre och yttre, och regentlängden under motsvarande dynastier är lika tättpackad som osäker. Francis Balodis, i sin bok om Egypten, använder inte termen ”intermedium”. Tiden mellan gamla och mellersta riket benämner han ”den första revolutionen” och ägnar ett eget kapitel; nästa heter ”Tiden efter revolutionen” – med parentesen ”(Det mellersta riket)” i mindre stil under rubriken. Helt ut och in, om man lärt sig om Egypten från historieböckerna. Men vem har rätt att göra den värderingen? I kapitlet om åren 2470–2444 f.Kr. rekommenderas de svenska läsarna, som ”aldrig i sin historia behövt uppleva sådana skakande händelser”, att ”jämsides studera något arbete över den franska eller ryska revolutionen” för att ha en chans att förstå. Det är gott att lära av parallellfall. ”Men en revolution är ändå alltid lika fasansfull: den leder till blodsutgjutelse och tårar. De oskyldiga få lida med de skyldiga och bevittna allehanda omänskliga våldsdåd.” Kom ihåg att det är förstahandsuppgifter. Vi öppnar memoarerna Våld och frihet. Balodis befann sig i Moskva under revolutionsåret 1917. Han ”kunde själv bevittna, hur stadens befolkning med missbelåtna huvudskakningar och hånfulla anmärkningar kommenterade de kommunistiska agitatorerna”. Han erinrar sig gendarmer som ”sågo storartade ut på sina väldresserade hästar”. (Blodsutgjutelse? Tårar?) I övrigt är kapitlet som hämtat ur Nordisk familjebok. ”Det kommunistiska upproret 16–19 juli kunde undertryckas, men den 16–19 september hade Kerenskij och hans partikamrat Viktor Tschernow skamligt förrått den av Kerenskij själv för undertryckandet av kommunisterna tillkallade general L. Kornilow […]” Bakåt några sidor. Den första revolutionen år 1905 är han student i Dorpat. Studenternas uppror är snabbt och lyckligt överstökat, flaggor hissas, fest och jubel; sedan följer bakslaget med ryska mordbränder och kanonskott, men allt bäddas in i en ram av romantiska genrescener: kärlek i fängelsesjukstugan – och hans egen älskade, ”en livlig, sanningsälskande ung flicka med brunlockigt hår och strålande blå ögon” … man tror han plötsligt alluderar på en saga. Egypten å sin sida höljs inte i ungdomens skira dunster och dess historia kan inte läsas i dagstidningsreferat. Där är revolutionerna kanske verkligare än dem man själv upplevt.

*

I Beni Hasan vill Göran och Mona se de målade gravarna, men har fullt sjå att skaka av sig distriktets inspecteur des antiquités. Denna unge man – som aldrig varit vid gravarna, visar det sig – vidhåller med kompensatorisk auktoritet att besöket kan tas på en timme, så hinner man Amarna samma dag. En timme! Officerare och polis sluter upp, alla inställda på en summarisk visit av statsbesökstyp, alla lika uttråkade av paret Schildts noggranna undersökningar. Att de ur berget uthuggna gravarna anses välbevarade innebär tyvärr inte att de skonats från förstörelse: alla lösa föremål plundrades under antiken, kristna och muslimer har skrapat bort ogudaktiga bilder, folk har klottrat och gjort upp eld, men den värsta skadan har åsamkats av moderna resenärer som ristat in sina namn och hackat bort bitar att ta med hem. Inget mildare öde drabbar de friliggande egyptiska monumenten. Allt som grävs fram ur sanden börjar att vittra, målningar flagar av, kolonner fräts ned av grundvattnet. Det är i större eller mindre utsträckning ruiner man besöker. Schildt har sett ruiner förr, i Grekland, men här tycks de ha en annan mening. Västerländska ruiner är vittnen om antikens guldålder, eller, i fråga om fornkristna minnen, ”skal av frön som burit frukt”, och när en byggnad förfaller är det ”ett nederlag för det mänskliga initiativ vi tror på”. I såkallad orientalisk omgivning bevisar istället de bortglömda, söndriga lämningarna att människans ambitioner är fåfänga uppror mot den allsmäktiges likgiltiga makt. Väst och öst igen. Men de gamla egyptierna levde innan väst och öst och trots allt står de ambitiösaste byggnadsverken kvar: pyramiderna. Det skulle nog inte ha förvånat dem själva det minsta. Om den antika greken levde för ett flyktigt nu och den moderna västerlänningen för en föreställd framtida evighet, så levde den gamla egyptiern i en verklig och påtaglig evighet. Allt var sig likt, alltid, och om något avvek från mönstret så tillhörde det inte den riktiga verkligheten. Till den eviga regeln hör att farao besegrar sina fiender – att ett slag en gång förlorats med besked är oväsentligt fladder och på väggreliefen mejar han ner motståndaren. Jag skrev först att reliefen ”illustrerar” hur han mejar ner motståndaren men här får man vakta sitt ordval. De fornegyptiska bilderna illustrerar inget, de föreställer inget, utan är levande verklighet. De visar inte något som hänt på en annan plats utan händer själva, här och nu. En Zeusstaty föreställer Zeus, men en Amonstaty är Amon. Också Amons namn i hieroglyfer är Amon. En avbild av en människa, i skulptur eller skrivtecken, är lika med den människan och strängt taget en sannare version än den av kött och blod, eftersom bilden är en närmare motsvarighet av själva begreppet. Och begreppet är det viktiga. När man skriver den dödes namn i graven och förser honom med tjänare och lösöre så lever han i verkligheten där sedan, och de böner som står tecknade på väggen uttalas permanent. Det som verkar som dödskult är egentligen egyptiernas besatthet av det eviga och beständiga livet – inte hoppet om ett evigt liv i nästa värld utan vissheten om evigt liv i denna. En sådan världsbild är främmande för oss och man söker en orsak till att den uppstått. Göran Schildt finner orsaken i naturen och presenterar sitt fynd mycket åskådligt: grekerna levde i ett oföränderligt landskap och kunde därför bejaka det flyktiga, medan egyptiernas land var föränderligt (”en oavbruten förvandling av jordens grundämnen, som stiger ur åkrarna i täta skördar, blir till levande celler hos människor och djur”) och döden lika snar som livet prunkande, varför människorna drogs till det stabila. Det är stiligt uppställt men inte alldeles övertygande. Även grekerna upplevde ju årstider? Vad var egentligen medellivslängden i Mykene respektive Memphis? Jag lämnar det empiriska därhän. En lite pikant detalj är att Schildt ser samma föränderliga natur i dagens Egypten (så mycket för den föränderligheten); att de nutida bönderna har en annan metafysik får väl skyllas på religionen. För så mycket är sig likt: poliserna brukar samma piska som en gång förmännen vid pyramiderna, sörjande kvinnor upphäver ett läte ”som ingenting har att göra med spontan sorg utan kommer genom årtusenden direkt från egyptiernas dödsrike” och från samma tid är ”hårflätningen, vattenuppfordringssvängeln, byarkitekturen och så mycket annat”. Det är lätt att se kontinuitet i det dunkelt begripna, och för Schildt är nog de samtida egyptierna mer dunkelt begripna än de gamla. Han delar ju nästan de sistnämndas konstsyn. Om idealet är en konst som griper in i livet – vad kan då vara bättre än en konst som bokstavligen är liv?

*

Vad kan vara bättre än Egypten? För de gamla egyptierna: inget. Nu hade deras patriotiska maktambitioner följden att de då och då kuvade ett grannland, och kolonierna man etablerat i exempelvis Nubien måste ju förvaltas av någon. Men därvid kom man undan med så få förvaltare som möjligt och på dörren till en ämbetsmans tjänstebostad står att läsa: ”När du går in i detta hus, må du då tro dig vara i Thebe och glädja dig!” Torgny Säve-Söderbergh, som berättar om detta i boken Faraoner och människor, konstaterar att det för egyptierna alltid var ”motbjudande att bo någon annanstans än i hemlandet”. Just det temat bearbetas i vad som att döma av mängden papyrusfynd var en av de mest omtyckta texterna i det gamla Egypten: ”Sinuhes berättelse”. När historien börjar är Sinuhe engagerad i ett fälttåg mot Libyen. Av någon anledning ser han sig tvungen att avvika från hären, och flyr i förvirring till nuvarande Syrien. Där blir han väl mottagen av kungen som upphöjer honom i rang, han får ”daglig föda och vin för varje dag, kokt kött och stekt fågel vid sidan av öknens smådjur”, han visar mod och vinner ära. När Sinuhe lagt ut texten om sitt välstånd tycks det dock genast slå honom att intet av det är något värt så länge han är i främmande land. Ålderdomen kryper på och blotta tanken på att inte få begravas i egyptisk jord är outhärdlig. I rättan tid kommer ett brev från farao, som befaller honom att resa hem och lovar en ståtlig gravceremoni. Sinuhe återvänder till Egypten, befordras till hovman och får ett praktfullt hus av farao, som också ordnar med en gravträdgård, en staty i guld och präster för hans gravkult. ”Det finns ingen vanlig man för vilken något liknande gjorts”, avslutar Sinuhe sin berättelse. ”Jag hade Konungens gunst, tills dödsdagen kom.” Det här var yppersta feelgood för egyptiska läsare. Och Francis Balodis måste ha känt igen sig när han som student läste sagan. För egyptierna representerade utlandet kaos och olycka; det var det egna landet – dess kung och gudar – som stod för världens ordning, sanning och rätt, eller maat på egyptiska. Alla motgångar för Egypten var ett brott mot maat. Balodis föddes i ett tillstånd av upprörd maat, som liksom folkvisornas vemodiga klang hade ”frambesvurits av den ryska knytnävsmaktens onda ande”. Och han kastas från fädernejorden. Efter en längre karriär i fiendelandet kallas han äntligen hem och promoveras till riksantikvarie. O, Lettlands stränder, skogar och vilda blomster! Dess ”moderna asfalterade gator”! Här är gott att leva och att dö. Men det skulle inte sluta lika lyckligt för Balodis som för Sinuhe. Han dog i svensk exil 1947, sextiofem år gammal. ”Det var ej ett under”, skriver Birger Nerman i en nekrolog, ”att arbete och påfrestningar till sist blevo för mycket för hans hjärta, som aldrig varit starkt.” Maat skulle inte återställas förrän 1991.

*

Nilen verkar numera räknas som världens längsta flod. På femtiotalet var Mississippi och Amazonfloden längre och Göran Schildt nöjde sig med världens märkvärdigaste. Hur man än vrider på det är Nilen i alla fall lång och smal och för den som envisas att segla på den finns det en väg upp och en väg ner. Dramaturgiskt är det ganska praktiskt. Äventyret rör sig från A till B till C och riskerar aldrig att förirra sig i sidospår. Under rutten kan förstås allt möjligt hända, som för Phileas Fogg, och desto mer spännande att se hjälten klara sig vidare. En närmare jämförelse är förresten Önskeresan, Schildts första resebok, där den frihetslängtande seglaren glider på trånga kanaler mot ett hägrande Medelhav. Men i Egypten står siktet på ett antiklimax: att vända tillbaka samma väg. Delvis bogserad. Och innan dess är det poliseskort och myndigheters välvilja som knuffar båten i rätt riktning. Den här seglatsen blir mindre frihetsbetonad än de tidigare. Det hindrar inte Schildt att finna mål och mening med sin färd, för ”det kändes på något sätt orimligt att alla dessa poliser […] och vägbanande orderbrev tjänat något så oviktigt som vårt nöje” och han frågar sig om månne inte Daphnes besättning ”handlat på högre uppdrag”. Det här är kanske bara en retorisk slutkläm (citatet står på bokens sista sida). Men det är också typiskt Göran Schildt. Så jordnära hans ideal än är svävar tanken gärna upp i abstraktioner, och instinktivt ordnar han filosofin över vardagliga bagateller. Tingens eviga ordning över tillfälligt flimmer … Under resan längs Nilen har han fått ”erfarenhet av de djupare och väsentligare beroendena” och lärt sig ”avhängighet och respekt för det som behärskar människan”. Det som behärskar människan … Vad är det oftast som behärskar människan, om inte andra människor, européer till exempel? De flesta hierarkier är trots allt varken djupare eller väsentligare än så. Jag vill tro att Schildt insåg detta med åren; han levde och hann se världen förändras ända till 2009. Och det där högre uppdraget förresten, som han kanske utförde … var det i rollen som kapten Nemo – eller som en Aladdin? Eller som Osiris, nedstigen och återfödd i deltats utlopp.

*

Ingenting tyder på att Göran Schildt och Francis Balodis någonsin träffades.

*

Göran Schildts Solbåten utkom 1956 men jag rekommenderar bokklubben Svalans fina utgåva från 1961, med orange omslag. Från Svenska Dagbladet har använts artiklarna ”Francis Balodis in memoriam” (8.10.1947), ”Nytt är gammalt, gammalt nytt i Egypten” (19.4.1959), ”Nubiens storhet och tragedi” (6.12.1963) och ”Templen som räddades ur Nilen” (25.9.1968). ”Sinuhes berättelse” citeras efter Fornegyptisk litteratur (Natur och Kultur 1965) i översättning av Bengt Julius Peterson.

Publicerad i Populär Poesi nr. 59 (2025).

1. 
   Det är Herodotos ord och titeln på den lilla bok Balodis skrev om sin resa: Ēģiptē viss citādi. Jag citerar ur en AI-översättning som eftergranskats med yttersta misstro. ↩︎