Kanske är hennes minne på väg att blekna, men det tar tid att glömma en gigant. Under närmare ett halvsekel var namnet Barbara Cartland synonymt med den billiga kioskromanen. Oskuldsfull flicka av folket möter stilig, mörk, adlig officer – det är artonhundratal förstås – och de åtrår varandra i kyskhet fram till sista sidans omfamning och giftermål. Temat går att variera i oändlighet, vilket Dame Barbara sånär hann bevisa.

Den självutnämnda ”drottningen av romantik” visste att på alla sätt motsvara sin värdighet: i svulstiga klänningar av tyll och chiffong, med pärlhalsband och lösögonfransar, strass och paljetter, och en välkammad pekineser i knät, tronade hon i det rosa audiensrummet i sin viktorianska herrgård. Journalisterna mottogs nådigt vid tedags, spända att få nedteckna hennes välartikulerade plattityder. Plattityder, dock, från en annan och exotisk era: om att göra sin make lycklig, att sex är något man inte talar om, lovord till kungahuset, råd till svärmödrar, vikten av romantik och kärlek, kärlek, kärlek. Talte hon så, dikterade sedan för sin sekreterare en fjortondels roman (om kärlek, kärlek, kärlek). Varannan vecka stod en ny bok i pocketställen.

Men innan man blir drottning är man vanligen prinsessa. Barbara Cartland föddes i en engelsk överklassfamilj år 1901, precis lagom för att vara ung och lovande under det glittriga tjugotalet. När hon inte festade med grevar och baronessor skrev hon skvallerspalter om desamma i Londons tidningar. Hennes egna berättelser från den här tiden är en enda parad av ”luncheons” och ”pageants” (vad nu det kan heta på vanlig medelklassvenska), men hon är aldrig världsfrånvänd, och kommer att engagera sig alltmer i samhällsfrågor. Under kriget är hon med i flera frivilligorganisationer och i nio år är hon mycket aktiv lokalpolitiker. Outtröttlig kan man kalla henne, och urskillningslös, och stolt. Hennes insatser för barnmorskor och äldrevård står i memoarerna sida vid sida med kampen för vackra skoluniformer och insändare om skräpiga flygplatser. Nog såg hon till att synas och höras. För feminister hade hon litet till övers.

Författarkarriären inleddes på tjugotalet och de tidigaste böckerna är societetsromaner, kärlekshistorier från miljöerna hon känner. En eller ett par om året kommer ut. Så småningom blir samtiden emellertid trång, särskilt under de kärva åren runt kriget, som ger föga stoff för romantik. Från och med A Hazard of Hearts (1949) utspelar sig alla hennes romaner mellan cirka 1790 (då männen slutade bära fula peruker) och första världskriget. Vid det laget har hon hunnit publicera ett femtiotal böcker – men ärligt talat, vem har inte det? En bit efter ordinarie pensionsålder är hon uppe i ett hundratal. Då tar det skruv. Från dryga sjuttioårsåldern skriver hon cirka tjugo romaner om året fram till sin död som nittioåttaåring. Det är oförklarligt. Barbara Cartland omdefinierar begreppet late bloomer.

Och med karaktäristisk elegans prickade hon in sin livstid mellan åren 1901–2000. Det är jämnt nog för en sekelkrönika om poesi. I nederkant under denna löper biografiska och bibliografiska noteringar om Barbara. Det hade varit snyggt om dessa präglades av allvarlig stringens. Men nu förhåller det sig så här:

Barbara Cartlands flitigaste levnadstecknare är Barbara Cartland. Hon skrev fem regelrätta självbiografier, flera böcker om sin livsfilosofi och en om sina andliga upplevelser. Hon gjorde oräkneliga intervjuer och tv-framträdanden och lät sig näppeligen avbrytas. När hon kände slutet närma sig började hon dela ut broschyrer med sitt liv summerat i punktform med tanke på sitt eftermäle. Denna formliga spärreld av anekdoter och plump självförhävelse har varit ett effektivt värn mot granskning. Man kan också kalla det bländande charm. De biografiska data som följer är valda utan något system och i bästa fall verifierade mot olika källor, men källornas oberoende kan inte garanteras. Få har kunnat eller velat tysta själva Barbara. Listen now, I’ve lived an extraordinary life, d’you see –

På motsvarande sätt har någon tillförlitlig bibliografi aldrig sammanställts. Man kan rent av ifrågasätta om en bibliografi av vanlig sort – en lista över samtliga böcker i den ordning de publicerats, alltså en sådan som försöks här – överhuvudtaget är meningsfull. De flesta av Cartlands romaner utkom i förlagsserier. Bantam Books gav ut en, Jove en annan, Pan, Corgi, Arrow … mestadels samma böcker, i ungefär samma ordning, men i olika länder och format. Att för varje titel plocka den utgåva som råkade vara först och sedan ställa dem i ordning säger ganska lite om hur böckerna faktiskt lästes och togs emot. Nej, liksom en myrstack kan betraktas som en superorganism bör man nog inte fästa så stor vikt vid de enskilda romanerna. Men då blev det ingen årslinje.

De flesta som intresserat sig för ämnet nöjer sig, klokt nog kanske, med uppgiften att hon skrev 723 böcker. Var den siffran kommer ifrån har jag inte kunnat spåra; jag har hittat 647 stycken, men säkert missat många. Möjligen räknat några dubbelt. Vissa böcker verkar bara ha publicerats postumt, andra påstås postuma men kan beläggas på nittiotalet, flera är utgivna under olika titlar, olika efternamn, någon eventuellt endast i översättning. Fram till början av sjuttiotalet är utgivningsåren ändå tämligen säkra. Det är därefter som källorna har svårt att hålla jämna steg med hennes drastiskt accelererade produktionstakt och rapporterar än det ena året, än det andra, och mina bästa försök till jämkning blir aldrig helt tillfredsställande. De källor som finns att tillgå är en tabell utan referenser på Wikipedia, ofullständiga listor på fansajter, böckernas innerflikar och, inte minst, hennes rekordlånga artiklar i det årliga uppslagsverket Who’s who, vilka till största delen består av en verkförteckning. Dock, visar det sig, slarvig och osannolik. Och resten är egen forskning. Tid och budget har inte medgivit en månads vistelse på British Library, varför föreliggande (försök till) bibliografi till stora delar är ett korthus av kolofoner från Ebayannonser och inskannade böcker på Internet Archive. Man lär sig snabbt att även tryckta copyrightår kan vara bevisligen fel. Till de felaktiga listorna därute kan Populär Poesi nu lägga en helt ny, unik, och lika inkorrekt.

Special thanks to Neil Hedges of barbaracartlandmuseum.com for his kind assistance and generosity with relevant documents. Nous remercions également François Nappée pour quelques renseignements complémentaires.

Publicerat i Populär Poesi nr. 62 (2025).