År 1965 utkom Verner Boströms debutdiktsamling I minnet lyster tiden. Eller utkom är nog fel ord. Men den trycktes i alla fall, på författarens bekostnad, av Haparanda-Tornedalens tryckeri. Och det var väl ett dikthäfte snarare än en bok – det första av ett tjugotal som författaren skulle skriva under de kommande åren, och som alla heter något med ”tid”, ”tider” eller ”tiden”. Författare? Ja, de finns av många sorter. Denna bodde i en veduppvärmd stuga vid sjön Haukijärvi, en halvmil norr om Lappträsk och utan nära grannar. Boström lär ha befarit den omgivande glesbygden till fots och med cykel och det hände att en och annan köpte hans alster. Gissningsvis oftare av välvilja än intresse för lyrik. Och man visste vad man fick.

Tider betraktar tider
Och färder i tider lys
Och solen lyser i tider
Och jorden i tider lys

Så där låter det, i dikt efter dikt efter dikt. Det verkar finnas ett budskap, dolt bakom variationer i ett högst begränsat ordförråd. Boström var sextionio år gammal när han började trycka sina häften och uppfattades nog som ett bygdeoriginal. Så 1972, efter åtta intensiva år, upphörde plötsligt den poetiska verksamheten – enligt egen uppgift för att han ”haft så mycket annat att göra”. Tio år senare, den 9 december 1982, rapporterar Norrbottens-Kuriren om en nedbrunnen stuga vid Haukijärvi. Verner Boström befaras ha brunnit inne och det ryktas om mordbrand.

Under hans livstid var det få, om någon, som gav de egendomliga dikterna någon uppmärksamhet. 1993 publicerades en handfull i Norrbottensantologin Tiden snöar från trädet. En större läsekrets nåddes först 2006, då samlingsvolymen Länder kom ut på Black Island Books. Den följdes av en nyutgåva 2018, efter att man spårat upp ytterligare två dikthäften, sammanlagt tjugotre stycken. Kanske existerar ännu fler?

Sedan dess har Verner Boström sporadiskt lyfts upp i någon essä och artikel här och där. Inte minst är det personen som fascinerar. Och man får ju sina bilder i huvudet av gubben som sitter och skriver i ”det lilla huset, som saknade elektricitet och där det sägs att man kunde se stjärnorna genom takspringorna”, där den ”enda riktiga möbeln han ägde var en kökssoffa, resten var sockerlådor, somliga uppspikade på väggarna som hyllor” (ur Tiden snöar från trädet). Gjorde han något annat än att hugga ved och skriva dikter? Han hade ingen tv eller telefon. Vad tog han intryck av? Vad drev denna enstöring att skriva 249 dikter om ”tid” och ”lyster” som ”plägar”, ”råder” och ”ärer i tiden”?

*

Samtliga dikthäften börjar med en dikt med överskriften ”Förordet”. Den liksom alla dikter består av i regel fjorton till sexton ungefär lika långa rader ordnade i fyra eller fem strofer. Ordet tid i olika former förekommer (ymnigt) i alla Boströms dikter utom en. Men den har i gengäld titeln ”Tidsseende”. Varianter på lys syns också överallt och nästan lika ofta ett antal favoritord som plägar, färd, månget och när och fjärran. Grammatik är överhuvudtaget en böjlig sak och de lite högtidligt klingande glosorna används sällan enligt reglerna – plägar lyser är en vanlig fras, månget vägar, tiden äro – vilket ger en smak av halvsmält kanslispråk. Eller bibelimitation. Det är inte alla dikter som kan sägas handla om något, men man ser en förkärlek för viss tematik: inte sällan kristen sådan, gärna konkretiserad i julen. (Då ”Stjärnan i Betlehem / Och lyste i tiderna”.) Andra återkommande ämnen är trafik, djurhållning och jordbruk. Trafikdikterna har en särskilt uppfordrande ton:

Fordon skola hålla respekt
Och fotgängare lika väl
Det är i vederbörligt gehör

Djurdikterna likaså:

Djurstängsel av taggtrådar
Ibland djurens vistelser
Äro icke i lämpligheter

Sådana stängsel bör ändras
Och även elektriska stängsel
Bland djurens vårdenheter

Allt är skevt och kantigt med Verner Boströms svenska och den är enkel. Korta huvudsatser radas upp, klumpigt sammanfogade med och. Vissa konstigt placerade och bör kanske utläsas ock (”Socker är och av näring”). Det finns inga metaforer och vid en genomläsning hajar man till på de två eller tre liknelser som dyker upp, närmast som av misstag. Plötsligt en dikt om Karin som ”[t]yckte det var roligt resa”. Annars bara malande påståenden som varierar samma ord, ett mässande som blir allt enformigare mot slutet av hans samlade verk, då endast enstaka ord fortfarande lyckas bryta av i monotonin:

Och i tider och tiden tid
Lyster och tid molnen färd
Och i tider är tid och tider
Tider lyster och i tiden tid

Tid, tid, tid … Det är naturligt att de flesta som resonerat om Verner Boströms dikter har försökt att ge mening åt hans (över)användning av begreppet tid. Lars Mikael Raattamaa kallar diktningen för ”ett forskningsarbete om tiden” när han recenserar Länder i Aftonbladet. Kerstin Hillström talar om ”desperationen över tidens gång” i tidskriften Provins. Mer nyligen skriver David Zimmerman i Lyrikvännen:

[Boström] reducerar ned språkets beståndsdelar till det viktigaste […] Tillvarons kärna är tid, eller ”tidens fundamentalheter” som han skriver, den lyser tyst och evig. Naturens cykler beskrivs som tidens sätt att framträda på. Spänningen uppstår i att människan vid sidan av denna vidsträckta oändlighet vill hägna in tiden i enheter. ”Arbete” är en sådan. Här finns också ord som teknik, skola, resor, en och annan semester förekommer och inte minst ”trafik” och ”trafikregler”. Orden utgör markörer för moderniteten, men också för mänskliga försök att reglera tiden.

Ja, han verkar vilja reglera, Verner Boström: tiden, trafiken, djurens vårdenheter. Man frestas gärna att associera till Hesiodos antika lärodikter om gudarnas uppkomst och den bästa tiden att skörda och segla, dikter som bringar ordning i en svårfattlig tillvaro. Men om vi för en stund, för att pröva en annan väg, tänker bort poeten i hans stuga och låter dikterna, stroferna, dessa enformiga rader lysa oss direkt i ansiktet …

*

När man läser Boströms samlade dikter från pärm till pärm kan man inte låta bli att lägga märke till de små förskjutningarna. De tidiga häftena är faktiskt inte alltför enahanda, utan förhållandevis rika på både ord och begriplig mening och de kan låta ett längre resonemang sträcka sig över flera rader, som i den ovan citerade dikten om stängsel. Men det tynar så sakteliga bort. Ord efter ord får ge vika för tid och lys, syntaxen blir alltmer nonsensartad, raderna saknar snart annat inbördes sammanhang än ordförrådet. Dubbla prepositioner förekommer ofta i de sena dikterna: ”Tider lyster i med tiden”. Många rader saknar verb – om inte tider kan läsas som ett verb i presens? Lyster har från första början varit verb mer än substantiv. Språket reduceras – låt det ännu vara osagt om det är till det viktigaste – och man kan skönja mönster i hur det går till. Mot reduktionen verkar en kreativ motrörelse.

Första gången ett ord används uppstår det gärna genom en ljudlikhet. I en tidig dikt finns raden ”Tider för arbete råder tid”. Ordet råder är ett av de vanliga, men den här gången verkar det fastna i minnet och muterar i nästa rad: ”Tid för område lyser tid”. Två rader senare: ”Det lyster i områdets tider”. Men det nya ordet vinner aldrig riktigt insteg i poetens språk och används bara i ett par dikter till. Ordet agnar uppstår som en engångshändelse i en dikt strax efter raden ”I fordomtid och ägnades”. Och så mycket som lyser i varje dikt är det inte konstigt att det plötsligt ”lyssnas i radio”. Det senare vanliga ordet evighet träder in i första häftets sista dikt, efter att orden dysterhet, bevågenhet, behörighet, lysenhet och vårdenheter provats ut – och fallit bort. Lystrenhet flammar upp en gång längre fram. Ett barn som leker med ord, har Boströms språkbehandling liknats vid, men lekarna har något maskinellt över sig. Ordens sakinnehåll görs lättvindigt till något underordnat: funktionen hos ett ord som plägar är främst att klinga högtidligt och det förblir otydligt om poeten vet vad det betyder, medan plogen och andra jordbruksord verkar representera ett allmänt tema mer än referera till konkreta ting. Där finns också en nonchalans inför ordklasser och en fixering vid lösryckta stavelser. ”Tidens vetenhet” börjar:

Och i tiden i veten
Det i evigheten lys
Och det och i veten
Det och jorden och lys

I vetenhet lyser solen
Lys i tidens lysenhet
Och i temperatur lys tid
Och i tidsvandring tiden

I veten torde vara hämtat från Bibeln. Men när det främmande språkmaterialet matas in i systemet anpassas det till dess grammatik: pronomenet I behandlas som favoritprepositionen i, vilket gör att man vill läsa veten som ett substantiv. Ändelsen lockar fram ordet evigheten och ordet går dessutom att bygga ut till vetenhet. Det förblir svävande om vissa av de här orden är sammansättningar med ordet enhet (vet-enhet) eller avledningar med ändelsen -het (veten-het). För en maskin som konstruerar ett språk av stavelser gör det ju detsamma.

Det här kan låta som spetsfundigheter och kanske är det det. Ordlekar och tvetydigheter tillhör ju poesins helt allmänt brukade verktyg. Men om man kan misstänka att vissa ord ingår i poetens vokabulär, och därmed i hans utsagor, främst av den anledningen att de råkar låta likt – borde inte det påverka tolkningen av vad han vill säga? Hur många av trafikdikterna har skrivits för att fordon låter nästan som fordom? Är djurdikternas tillsyn i första hand ett slags amalgam av tid och lys? Det är inte självklart att tillskriva ett sådant ord fullständig mening. Språket häver sig upp genom försiktiga eller dristiga ljudlikheter, men upphäver sig samtidigt, genom att avslöja orden som godtyckliga byggstenar. De tidiga dikterna fungerar liksom input till ett datorprogram som använder råmaterialet för att generera en ny syntax med egna, esoteriska regler, inom vilken ordens och grammatikens konventionella innebörder krackelerar allt värre ju längre systemet får arbeta. De flesta ord mönstras av någon anledning ut, och de i början så suggestiva tider, tid, tiden, lyser, lyster, lys kommer till slut att befordras till tomma funktionsord.

Men bakom detta växande skelett finns en semantisk kraft – i början relativt fri, sedan alltmer undertryckt – som försöker pressa sig fram. Många dikter inleds med ett par strofer om djur, trafik eller något annat ämne, för att sluta i tid – stängseldikten ovan avslutas: ”Det råder tider och arbeten / Och lyser syn i tider och tiden”. Längre fram kan poeten i en dikt som ”Tider och telefon” föresätta sig att tala om ett ämne, telefonen, men övermannas redan i den första strofen:

Förr i tider saknades telefon
Det tog månget tid i tiden
Tider är med tiden blivit tid

Det var nog oklokt att börja med ett tidsuttryck! Det tar genast över.

Den sena men förhållandevis djärva dikten ”Tiden varierar tid” börjar med redan använda naturord som vindar, skyar och snö, vågar sig fram till flyttfåglar, och sedan:

Och i tid flykt i tid rändes
Tid med vingars färd i skyn
I tid lyster likt skådespel
Och i minnet syn i tider

Kanske via det bekanta länder halkar språket fram till rändes. Då är det som att en fördämning tillfälligt ger vika och släpper fram först en målande bild med en sällsynt genitivform: ”vingars färd i skyn” och sedan rentav en liknelse, med det aldrig sedda ordet skådespel. Det var droppen; resterande fem rader skyndar tillbaka till – eller besegras av – idel tider, lyster och plägar.

Några luckor av semantik införlivas i den genererade grammatiken, som hur ett namn på en årstid alltid åtföljs av de övriga tre. När en tidig dikt heter ”Symmetrisk tid” och slår fast: ”Sommar stundar vinter / Vinter stundar sommar” är betydelsen uppenbar. Mot slutet har årstiderna stagnerat till uppräkningar som ”Tider vår och sommar tid / Tider höst och vinter tid”.

Är det en reduktion till det bättre? Det är förvisso en smaksak. Men så här: tänk om språket inte alls reduceras till det viktigaste, utan till det oviktigaste? Den semantiska kraften, viljan att uttrycka, mena, ge orden innebörd, tvingas kämpa mot den meningslösa syntaxen, som griper om sig, annekterar vissa ord och avvisar desto fler. Om det i början är poetens röst vi hör har den i slutet konkurrerats ut av språkets egen nakna byggnadsställning. Man vill gärna tro att en författares utveckling beskriver en avsiktlig rörelse i riktning mot poesins kärna, mot det exaktare uttrycket. Men Verner Boströms verk tycks kunna läsas som en rörelse bort från vad han vill säga mot det som – tyvärr – måste sägas. Projektet blev ett misslyckande och därför ger han efter sju år upp och slutar skriva.

Det är en hypotes.

*

Jag älskar det mänskliga omdömet. Men ibland är det så vanskligt att lita på. Som när man tror man är vältalig men hör på en inspelning att man säger ”liksom” hela tiden. Vad kan jag inte ha missat i Boströms besynnerliga verser? En dator lider inte av samma begränsningar.

Jag får tag på en skannad pdf av samlingsvolymen från 2018 och kopierar över alla dikter till ett textdokument. Maskinavläsningen av bokstäverna har problem med åäö, så jag måste korrekturläsa och ändra varje rad manuellt. Det tar sin goda tid, och processen får mig att känna en märklig närhet till Verner Boströms språk. Av ”månget” och ”fjärran” har datorn gjort ”minget” och ”fjarran”, precis som poeten själv slinter fram sina ”segler”, ”äre” och ”rådit”. Tänk om han hade haft tillgång till en dator, vad hade han kunnat åstadkomma? I mitt fall blir den färdiga textfilen input till ett skript som spottar ur sig tabeller och diagram. Här är topp tio vanligaste ord:

Sådant är tryggt att hålla i. Men jag misstänker att det uppskattas om jag är mer summarisk än numerisk – så därför: siffrorna bekräftar känslan av språklig utarmning (eller förädling). Andelen unika ord per dikt sjunker. Vissa ord är ungefär lika frekventa från början till slut (vägar, solen, färd), andra försvinner eller blir ovanligare (ljud, vardet, till). Man kan avläsa en kurva. I princip alla ord som förekommer mer än någon enstaka gång i Boströms verk har introducerats senast i det tredje dikthäftet. De följer med åtminstone till det nionde eller tionde, då några vanliga ord syns för sista gången, som gång och ibland.

En verklig vändpunkt inträffar omkring det femtonde häftet. Då använder han för sista gången ordet det – Boströms sjunde vanligaste ord är alltså frånvarande i de åtta dikthäften han ger ut under 1971 och 1972. På sidan som följer står ordet ej en sista gång, och om jag inte har förbisett någon term är alla dikter hädanefter helt utan negationer. Ungefär samtidigt försvinner de sista orden med normerande eller värderande klang, som gäller, råder och försummar (vettigt och tillsyn något tidigare). Äro tog avsked i fjortonde häftets sista dikt (”I tider äro ytor i tider”) och övertas nu definitivt av det plötsligt ökande ärer – en böjningsform som inte finns belagd i SAOB, men som visst ljuder vagt bibliskt. Bland de ord som härifrån rusar iväg står tider i en klass för sig, men också tid (medan tidens troppar av). Och det är nu han börjar använda det syntaktiskt kärva ordparet i med flitigt.

Han fortsätter att hitta ett och annat nytt ord för engångsbruk – med en tydlig dipp i de nittonde och tjugonde dikthäftena (vilket tillfälligtvis är just de två som tillkom i andra upplagan av Länder). Därefter tilltar mångordigheten igen, ja rentav begripligheten, åtminstone fläckvis; i det sista häftet kan man läsa att ”Fisk t.ex. är produkter i vatten” och bokens sjätte dikt från slutet är den innovativaste på länge, med jägare, slakteriförordning, tidsordet liden och pronomenformen några. Men sista häftet är också det enda som saknar de abstrakta substantiven på -het.

Inga hemligheter, något av detta. Men lite mer detaljer.

*

Så sitter han där med ett språk med bara något fåtal verb, inga negationer och inga förmaningar. Dikterna har slutat tala om hur det inte är och hur det bör vara, för att helt ägna sig åt hur det är – eller snarare att det är: för nu finns inte längre något som grönskar, sjunger eller vinglar, men det finns. Det är, ärer, lyser, lyster och plägar. Fem verb som alla uttrycker ren existens. Tider, jordytor, skörd och plogar lyser – det vill säga, de finns! Med emfas! Verner Boströms sena dikter definierar inte längre det rätta gentemot det orätta utan låter faktum tala för sig själva. Han började som Platon och slutade som Parmenides. Det var dit dikten ville hela tiden, mot att bekräfta och slå fast det varande. Det allra mest varande är varat självt, och när detta förhållande vunnit över språket på sin sida och till och med trängt in i grammatiken, när strävan att reglera och kontrollera har sublimerats till en överrepresentation av de smala, trånga vokalerna i tid och lys, då är kampen över. Det nya språket är färdigt, etablerat och har inget mer att bevisa; ingen poetisk vilja kan heller motbevisa det; poeten kan en sista gång strössla med några nyfunna ord, men även dessa är tömda på mening nu, när skelettet av repetitiv syntax har blivit det verkligt meningsbärande. Då återstår bara att släcka lampan.

Verner Boströms poesi talar med dubbel röst: diktarens och språkets. Vilken röst som säger vad är sällan entydigt, vilket öppnar för en mångfald av läsningar av varje dikt, ja varje rad. Om läsaren av denna framvällande ordmassa i en stund av bristande koncentration kommer att grubbla på alla de ord som inte används, fastän de ligger så nära till hands: lysten, tima, timme, synd … då har tolkningarna snart ingen ände. Och vad göra med det plötsligt försvinnande det? Är det Boström, språket eller slumpen som gör sig av med ordet?

Det förekommer inga frågor i Verner Boströms dikter. Men de ger heller inga svar, förutom att tider lyster och i tiden tid.

*

Tack till Carl Najafi för ansträngningen att skanna hela Länder. För vidare läsning rekommenderas förorden till båda upplagorna av den boken (Black Island Books 2006 resp. 2018) samt essäerna ”Arbetarna som slutade arbeta och klev ut i tystnaden” av David Zimmerman (Lyrikvännen nr. 4–5/2023), ”Verner Boström – en del av den norrbottniska litteraturhistorien” av Kerstin Hillström (Provins nr. 1/2007) och ”Verner Boströms minne lyster i tiden” av Erik Jonsson (Provins nr. 4/2012). Även presentationen av Boström i Tiden snöar från trädet (Kantele 1993, red. Åke Leif-Lundgren och Bert Linné) är läsvärd. (Titeln låter boströmsk, men den kommer från en rad hos Erik Lindegren.)

Publicerad i Populär Poesi nr. 57 (2024).