Är det inte samma lockelse som får oss att läsa poesi? Det frivilliga avsteget från språkets och tankens upptrampade stigar. En osäker promenad mot förståndets utmarker, där man i bästa fall kan råka förstå på ett sätt som man inte förstår. Är korsord en form av poesi? Då är korsordskonstruktören poet. Och det måste sägas skymta ett poetiskt sinne, eller alla gånger ett poetiskt handlag, i smidigt snidade ledtrådar som kan man se i kamé (ONYX), fogar eller fåglar (SKARVAR) eller hade kemi med marie (PIERRE)¹. Vanligare är förstås nycklar utan rim (på fri vers?) men med desto rikare mångtydighet. En hononym som mål leder tankarna till fotboll, dialekter, matlagning och juridik, homograferna banan och delta lockar fram dubbla ljudbilder. I spelet mellan ledtråd och lösning kan stilistiska kontraster smygas in: incitament till da capo (VA)², gärna med hjälp av anspelningar som nytt vin i gamla läglar (REFILL)³. Språket vänds mot sig självt i metanycklar som högtravande era (EDRA)⁴ eller huvudstad i tjeckoslovakien (OSLO)⁵. Utrymmesbristen uppmuntrar till kreativa sammansättningar som ååk (NISSAN) och poesiv (ARB)⁶.

Gåtfullhet och språklek: två gemensamma drag. Men mer då? För att grundligare förstå konstformen korsord behövs en strukturell analys av dess verkningsmedel. Det har gjorts ett par akademiska försök i den riktningen (typiskt nog förvisade till festskrifter). Margareta Westman har uppmärksammat 1) ordklassernas fördelning bland svarsorden, och 2) det logiska förhållandet mellan nyckel och lösning, utifrån ett antal korsord i dags- och veckotidningar under slutet av 1970-talet. På den första punkten fann hon att substantiv dominerade och utgjorde, tillsammans med egennamn, 65 till 80 procent av lösningsorden. Därnäst kom adjektiv och infinitiver, medan formord och finita verb var relativt sällsynta – en frekvensfördelning, konstaterar hon, som snarare bör jämföras med den i ordböcker än med löpande text. Substantiv är ”den redan tänkta tankens ordklass”, medan satsen, byggd runt verb, är ”uttryck för det som just är under sägande” – de undersökta korsorden kunde alltså med denna räkning karaktäriseras som statiska. Vad gäller förhållandet mellan gåta och svar identifierar hon två alternativ: det kan vara antingen paradigmatiskt, att det sökta ordet är tänkt att ersätta nyckelordet, eller syntagmatiskt, att det sökta ordet bildar en syntaktisk fras tillsammans med nyckeln. Paradigmatiska lösningar kan vara bland annat synonymer: snara (AKUTA), hyponymer (underordnade begrepp): vara i källaren (VINBUTELJ) eller hyperonymer (överordnade begrepp): pikaresk (GENREBETECKNING). Syntagmatiska lösningar finns av många slag. Lösningen kan till exempel vara ett utelämnat subjekt: är ofta stenrik (DÖS), objekt eller annan bestämning: ligger konserverad fisk i (FORMALIN) eller huvudverb till ett hjälpverb: fick charon (RO)⁷. Till gåtfullheten bidrar att lösaren inte på förhand vet vilket förhållande som gäller. Tjugo år senare byggde Solveig Hammarbäck vidare på Westmans studie och drog slutsatsen att paradigmatiska samband ger lättare gåtor än syntagmatiska. De förra ställer endast krav på ordkunskap, medan de senare ”tvingar […] lösaren till eftertanke och analys av nyckelordets satskonstruktion”. Det innebär att nycklar som utgörs av nominalfras (substantiv med eller utan bestämning) är särskilt enkla, då de endast kan tolkas paradigmatiskt.

Westman och Hammarbäck är som synes lingvister, inte litteraturvetare. Men om korsord är en form av poesi blir ju deras iakttagelser också en sorts poetisk analys, och deras distinktioner blir verktyg för att beskriva det poetiska innehållet i ett korsord. Ja, även för att betrakta det kritiskt. Låt oss göra det, och sätta våra verktyg på prov! Vad skiljer ett dåligt korsord – ett tråkigt, konstlöst, simpelt – från ett verkligt lyckat? Utan att åsidosätta vår estetiska intuition har vi att se på sådant som: bruket av stilfigurer och retoriska kontraster, andelen syntagmatiskt formulerade ledtrådar, eventuell substantivövervikt, metaspråklig kreativitet, samt utnyttjandet av olika slags lexikal eller grammatisk mångtydighet. Och vad passar nu bättre än att vända oss till Bertil Geijers debutkorsord från 1954.

Domen måste bli hård. De paradigmatiska ledtrådarna dominerar totalt (över åttio procent) och bland dessa utgör synonymerna fler än hälften. Många av dem är närmast triviala: kväll (AFTON), vilket ändå kan ha en viss elegans när lösningsordet är långt: defekter (FELAKTIGHETER). Av de enstaka syntagmatiska nycklarna är misslyckades helt (NF) den konstnärligt mest intressanta, inte för formuleringens skull men för det plumpa konstaterandet, som förstärks av kontrasten i längd mellan ledtråd och lösning. Den vanligaste typen av syntagmatisk nyckel är annars det ensamma adjektivuttrycket: små och duniga (MESUNGAR). Poetiska stilfigurer saknas helt och flertydigheterna begränsar sig till enkla homonymer som leda (ÄCKEL; kunde ha syftat på verbet eller den mytologiska figuren), men monotonin vägs upp av ovanliga lösningsord som SNIBBFORM och KOBEINVÅNARE. Ett par gånger hemfaller konstruktören åt affekter med diffus relation till lösningen: aah! (NEKTAR) och bort med det! (OGRÄSET). Kreativt, kan man visserligen tycka. Man föreställer sig ett korsord byggt enbart med sådana ledtrådar.

Allt detta är dock randanmärkningar i sammanhanget. En nutida betraktare slås omedelbart av tre saker. För det första vimlar det av stoppbommar och svarta rutor – helt otänkbara i ett modernt korsord. Väven blir konstigt upphackad – orytmisk, som ett grötrim på haltande versfötter. Vår bedömning måste uppenbarligen ta hänsyn även till vävteknik. För det andra förekommer små bilder som ledtrådar, något som bara syns i barnkorsord idag. Det ger krysset karaktär av rebus och tar dåligt vara på möjligheterna till språklig kreativitet. Bilderna är ju inte språk, och lösningsordet, som är det, kan knappast bli något mer intressant än namnet på bildens motiv. I gengäld saknas, för det tredje, en större infälld bild med bildtext. Det är en senare konvention som bland annat hjälper till att skapa ett skelett åt väven.

Vi kör en till! Konstformen var uppenbart inte mogen än. Jag har till hands ett fjolnummer av Lyckokryss, en av förlaget Tankesports två tidningar av högsta svårighetsgraden. Ett av korsorden heter ”Vad, vem, var?” och är konstruerat av Edvin Thorbjörnsson. Rubriken är tämligen generisk, men vi anar direkt ett litterärt tema. Överst till höger är ett svartvitt foto på en välkammad ung man. Källhänvisningen till Nasjonalbiblioteket kan vara till hjälp om man inte genast känner igen honom som AKSEL→SANDEMOSE. Två större rutor frågar på prosa efter hans födelseort (NYKÖBING→MORS) och slutet på ett citat (FÖR→DUM→FÖR→ATT→DÖ). En insatt lösare har här några öppningar, men även för den som inte plockar svaren direkt blir de gula rutorna något att hålla sig i under lösningen. De har flätats in så att de delar upp väven i två större och tre mindre ”strofer” (två av dem möjligen i minsta laget). I det äldre korsordet fanns inget liknande, vilket bidrog till det kaotiska intrycket.

De syntagmatiska nycklarna är cirka en tredjedel, de flesta med utelämnat subjekt: saknar fruar (ATHOS). Många ledtrådar är så vitsigt formulerade att de är svåra att klassificera. Är ett slags ställe (TEE) en synonym? Hyponym? Lek med tvetydigheter löper genom både nycklar och lösningsord, allra stiligast i denna pärla: var jesus o månglarna i templet (NASARE). Den ensam gör korsordet minnesvärt! Till helheten bidrar ett par korsreferenser: josef som skrev occident ger KJELLGREN, medan längre ner diktverk av kjellgren ger OCCIDENT. Det här är ett smart sätt att förenkla en obskyr referens, men skapar framför allt en känsla av enhetlighet, särskilt ihop med litteraturtemat. Vi förstår också att dessa gåtor och sådana som lux aeterna (FINALSATS) förutsätter en nivå av klassisk bildning – medan TEE ju syftar på golf. Till värderingsgrunderna bör vi nog tillägga bruket av realia, i motsats till ren ordkunskap. Hur påverkar den balansen det samlade intrycket?

Nu är det dags att pröva samma slags analys på en erkänd dikt. Om nu korsord är poesi borde skillnaden inte vara så stor. Vi kan ta Gustaf Frödings ”Ur Anabasis”.

– När så barbarerna fördrifvits eller dödats,

lät Xenofon hellenerna slå läger

och taga fram af de förråd, som ännu ej förödats,

och bjuda in till gästabud hellenernas strateger.

Och rundt omkring han lät soldaterna

få samla sig i jämna lag om sina matransoner

allt efter städerna och staterna,

arkader hos arkader och lakoner hos lakoner.



Och Xenofon, som jämt gaf akt, när något samtal fördes,

att få besked om tankarne hos männen,

förvånades och i sitt hjärta rördes

af tal, som gick från man till man, från vännen och till vännen,

med tänkespråk från filosoferna

och trösterika stycken från Homeros

i växling med de glädtigt sjungna stroferna

till Foibos och Athena och till Eros.



Och segervinnare i knytnäfkamp bedömdes och berömdes,

Euripides med Sofokles han hörde sammanställas,

och allt som glädjen steg och krus och skålar tömdes,

blef männens sinne mer och mer liksom försatt till Hellas.

De togo ris och löf och skönt bekransade

de gjorde lek och dans i trädens svalka,

och ganska väl och vackert dansade

Stymfaliern Sofainetos citalka.



Men Xenofon, som kom ihåg den hårda vedermöda,

hellenerna fått genomgå och ännu måste bida,

och hungersnöd och frost och efterblifna döda,

var stolt och glad att se hellener kunna lida

och ändå kunna glädja sig och höja sig

till mera ädla ting än sorgen öfver nöden

och icke som barbarer böja sig

i skräck och vanvett under hårda öden. –

Dikten är en fiktiv scen ur den athenska härföraren Xenofons verk Anabasis, traditionellt använt som första autentiska text i grekiskundervisningen. Vi har alltså att göra med en anspelning på det allra mest klassiska av bildningsstoff. Läsaren behöver nog inte vara förtrogen med grundtexten men bör känna till namn som Homeros och Euripides och i allmänhet kunna föreställa sig ett antikt fälttåg. Hur har vi det med ordkunskap? Lättare: Fröding håller sig i stort sett till vardagsglosor i deras vanliga betydelser. Det enda riktiga undantaget är ”citalka”, en påhittad dans – dessutom i rimställning, provokativt balanserande på gränsen till nödrim. Annars finns i hela dikten en rättframhet som också går igen i syntaxen: okomplicerad ordföljd och radbrytningar efter de naturliga fraserna. I linje därmed ser vi knappast någon suggestiv användning av flertydighet. I brist på väv får vi bedöma rimflätningen: den är enkel men effektiv, rimmen osökta utan att vara klichéer, några gånger smidigt trestaviga. Rimparen står oftast i vad som får kallas paradigmatiskt förhållande: dödats–förödats, semantiskt närbesläktade verbformer, men också syntagmatiskt: bekransade–dansade, där participen bestämmer verbets tänkta subjekt. Bokstavs- och vokalrim används sparsamt, men några upprepningar förekommer (”arkader hos arkader …”). Substantiven är 30 procent. Sammanfattningsvis är ”Ur Anabasis” en snyggt komponerad dikt med konsekvent bruk av intertextualitet, men som kanske saknar något av mångtydighet.

Jag vet inte vad ni tycker. Men det verkar ju inte stämma överhuvudtaget. Inte bara resultatet blev fel utan hela analysen verkar missa poängen. Nåja, det är med flit – jag har stulit exemplet från Niklas Schiöler, litteraturvetaren, som gör en inkännande läsning av den här dikten i sin långessä Bikt om dikt. Han börjar förvisso med några språkliga iakttagelser, som hur stroferna består av ömsom två, ömsom en enda mening, vilket gör att dikten går att läsa som ”ett knippe långa andetag: ut- och inandning, smärta och återvunnen styrka, jävlighetsvärld och kampen mot den”. Han lokaliserar också tre berättartekniska nav, i verben: ”Xenofon lät”, ”Xenofon förvånades”, ”Xenofon var stolt och glad”. Progressionen från den oegennyttiga handlingen via förvåning till glädje (i eländet) syns renodlad i dessa tre utsagor, och runt dem kretsar diktens hela livskänsla, etos och behärskade prakt. ”Tanke och språk, röst och vers är oupplösligt förbundna och meningsdigra.” Min kursivering – för här är den väsentliga, ja uppenbara, skillnaden mellan korsord och poesi: ett korsord har ju ingen mening. Hur noga man än räknar substantiv och verb, hur man än imponeras och roas av vitsarna, så saknar korsordet som helhet en betydelse. Det kan hållas samman av ett tema, som Sandemosekrysset, och vara vävt på ett genomtänkt, smidigt, till och med estetiskt tilltalande sätt, men ur allt detta springer inget mera – det enskilda korsordet förmedlar ingen unikt formulerad livskänsla, inget budskap. Korsordslösning kan vara allmänbildande, lekfullt och berikande, och inte minst ge lösaren perspektiv på sitt eget språk, men den förtjänsten måste tillskrivas å ena sidan korsordsgenren i sig, å andra sidan de enskilda gåtorna.

Gåtorna, ja. Även i poesin är ju gåtfullheten viktig. Det är den som får oss att återkomma gång på gång till en dikt. Den som läst ”Ur Anabasis” en gång från början till slut är inte på långa vägar klar med den. En bra dikt öppnar nya rum för varje läsning. Kanske inte omedelbart: det är en subtil verkan, som påverkar oss ”som smygande överraskning med lång efterbehandling, emedan den i olika hög grad driver oss till omprövning av vår emotionella och intellektuella infrastruktur” (Schiöler). Dikten ger och ger, utan att någonsin avslöja sig fullständigt. Hur långt är inte detta från korsordsgåtan. Man kan uttrycka det så här: blir man färdig med gåtan i en dikt, då är det en dålig dikt; blir man inte färdig med gåtan i ett korsord, då är det en dålig ledtråd. När jag väl listat ut att en DÖS är stenrik har jag uttömt mysteriet och kan känna mig nöjd, om än jag kom dit på aldrig så dunkla irrvägar i mitt inre. Det finns ett rätt och många fel svar. Och om det rätta svaret inte är begripligt – om det vore säg VEV –, inte upplevs det för den skull så trollbindande enigmatiskt att det inte lämnar mig någon ro, så att jag ständigt vill återvända till det färdiglösta korsordet. Även om korsordsgåtorna bygger på mångtydighet så vilar de ytterst mot ett krav på entydighet som i sig självt är antitetiskt till poesins väsen.

Jaha. Men det är tråkigt att bara ge upp. Korsord må aldrig kunna bli just poesi; bör kanske inte heller, så länge man vill ha dem blott till pyssel och tidsfördriv. Men vi har ju redan sett vilka konstnärliga framsteg som skett mellan det första korsordet från 1954 och ett kvalitetskryss av idag, och vore förstockade om vi därmed ansåg utvecklingen fullbordad. Jag vill föreställa mig – rent hypotetiskt – ett helgjutet korsord, som är ett fullständigt, avrundat verk liksom en dikt, inte ett tillfälligt konglomerat av många små gåtor, plockade som det faller sig ur konstruktörens idébank; ett verk utan godtycklighet, utan klichéer, där såväl flätningens alla subtiliteter som varje ord och bokstav i både lösningar och nycklar har en noga övervägd roll i att förverkliga en konstnärlig totalvision. Ett korsord som är en värld att stiga ned i, att minnas, återvända till och formas av. Vad ska till för att nå dit? Är det möjligt att skapa något sådant? Inte utan att tänja på reglerna och dra sig undan lösarens förväntningar – men det är ju vad korsord går ut på.

* * *

En liten exkurs får avrunda. I vintras lanserades två nya korsordstidningar med ambitioner att föryngra genren. Redaktören för Pop-kryss har saknat korsord som ”hellre inkluderar flexa än skrodera och som har bättre koll på virala trender än gamla 80-tals referenser [sic]” och vill vara ”lika samtida som Tiktok, lika självklar del av flödet som en meme, lika medvetet designad som en met-fit”. Utgivarna av Krux ”älskar visserligen en rejäl dos Pernilla Wahlgren-energi, men ibland vill man ha något mer indie, smart och formmedvetet”. Spännande initiativ! Jag har provlöst.

I båda tidningarna bär djävulen (PRADA) och äter BUBS, ett sine qua non för modernitet så gott som något. Båda tillåter också bildledtrådar. I övrigt är de ganska olika. Pop-kryss sticker ut hakan med hårda svartvita kontraster i rutorna och typsnitt av varierande storlek. Designen påminner om Nöjesguiden och många gåtor är nästan aggressivt ungdomliga: det är hashtags, NOOBS och the last of us – att stor lägga blir TREA säger också något om målgrupp! Engelska används ledigt i både nycklar och lösningsord: luv (ÄLSKAR), socialt stel (AWKWARD). Man hittar mycket riktigt KIM→KARDASHIAN men ingen Snoddas; tilltalet är så konsekvent att det skär sig när bytte ut blir ERSATTE. Men att släppa in sådant är kanske del av samma nonchalans som skapat lol alt (LMAO) – hur ska det utläsas exakt, ”alternativ till lol”? Who cares? Kryssen är snabblösta så när som på de Rihannalåtar man inte kan, för det mesta är synonymer eller uppdaterade klassiker typ kommer hbtqia+? (UT). Kanske är det nyhetens behag, men de här korsorden lyckas verkligen trumma upp en känsla av att komma med något nytt, om det så bara är den punkiga attityden. Får den fräta hårdare på strukturerna kan det bli intressant.

Krux har en sobrare formgivning. Sida 2 gör reklam för ett kafferosteri och bilderna i kryssen är skapade av serietecknare. Gåtorna handlar om sibille ATTAR och ölmärket asahi. Tyvärr lämnar vävtekniken en del att önska. Man fastnar ofta i smala korridorer, trängs med svarta rutor och det största korsordet är egentligen två: delen längst till vänster är helt avskuren av en spalt nycklar. Att buddenbrooksförfattare blir MANN i två korsord är slappt. Tidningen innehåller också knep och knåp om tv-serier och litteratur.

Korsordens framtid? Nja, inte den jag drömmer om. Varken ”tidsfördriv” (Krux) eller ”hjärngym” (Pop-kryss) är väl vad seriös konst handlar om. Här finns ett tomrum att utforska. När kan jag teckna prenumeration på Kryssvännen?

Litteratur

Geijer, Bertil (1954). Korsord utan titel. Svenska Dagbladet, 19 december 1954.
Hammarbäck, Solveig (2000). ”Kors och tvärs i språket”, i Spader Dame: texter till minne av Anne Marie Wieselgren. Växjö: Växjö universitet.
Holmlund, Lena (2020). Korsordets ABC: en konstruktörs tankar och tricks. Stockholm: Atlas.
Krans, Jonna (2025). ”Bokkrysset”, korsord nr. 18 i Lyckokryss nr. 8/2025.
Linde, Ulf (1987). ”Ett musiskt kaos”, i Artes nr. 2/1987. Omtryckt i Svar (Bonniers, 1999).
Löfvendahl, Bo (2001). ”Fruktansvärt lustfyllt att kasta sig över”. Svenska Dagbladet, 22 april 2001.
Nygårdh, Hans Christian (2002). Galen i korsord. Bromma: Ordalaget.
Schiöler, Niklas (2021). Bikt om dikt. Stockholm: Carlssons.
Thorbjörnsson, Edvin (2025). ”Vad, vem, var?”, korsord nr. 22 i Lyckokryss nr. 8/2025.
Westman, Margareta (1979). ”Korsord och substantiv”, i Språkform och språknorm: en bok till Bertil Molde på 60-årsdagen den 16 september 1979. Stockholm: Esselte studium.